Dalman Eek

Krönika publicerad i förkortad version i S-kvinnors tidning "Morgonbris" marsnumret.

"Alla borde ha lagom gamla mostrar! Såna som sparar Damernas värld, Femina och Husmodern. Min moster Berit var ung när sjuttiotalet stod för dörren och nu är jag tacksam för hennes samlariver. Helgmorgnarna har jag ägnat åt hennes veckotidningar från den tid då revolutionen stod för dörren.

Med ett leende läser jag julreportagen om alternativ jul, annonserna från Domus om en "Gemensam jul, omtanke med andra och varandra". Och Kerstin Thorvalls bekännelser om att julskinkan i hennes familj aldrig blivit bra - förrän hon beställde den färdig med griljering, krås och allt. Långt innan Scan vacuumpackade den första färdigkokta. Och hur hon sedan pustade ut när de alternativengagerade tonåringarna ville ha julklappspengarna insatta till FNL!

Kvinnorollens förändring kunde man följa i tidningarna. Femina har i september1969 ett reportage från en demonstration på Mors Dag i Washington där kvinnorna kräver jämställdhet istället för presenter. I Damernas Världs julnummer intervjuas tre kvinnor på temat "Ungkarlsflickorna". Revisorn, 28, som erkänner att familjen pressar på för giftermål och barn. TV-producenten, 30, som med värme berättar om gemenskapen på den italienska restaurangen hon äter på i veckorna eftersom hon inte hinner hem för att laga mat. Ändå är det faktiskt inte enbart framväxten av en ekonomiskt självständig medelklasskvinna som beskrivs. Kerstin, 26, reparatörsbiträde vid Televerket, får också plats. Hon tjänar bra, bor ensam och trivs med "manligt sällskap" utan att binda sig. Tillsammans presenteras de som den nya kvinnoklassen som inte sitter på glasberget utan självständigt valt arbete och ett eget liv.

Märkligt. Sådana fullkomliga självklarheter. Var det inte längre sedan? Jag var nio år 1969 och den förändrade kvinnorollen har jag tagit för given. När jag läser moster Berits tidningar syns den stora förändringen - men också den uppseendeväckande likheten. I sjuttiotalstidningarna är visserligen brösten silikonfria, men alla ser lika pinnsmalt likadana ut i kjolar som slutar strax under rumpan. Individualitet blir en avvikelse på särskilda uppslag där tacksamma kvinnor visar kläder i större storlekar som produceras av "de omtänksamma fabrikanterna" (jo, man skrev faktiskt så!). Där är det mycket tyg, långa ärmar och byxdressar med scarves i halsen medan tidens mode dikterade minimala kjolar och ofta ärmlösa klänningar.

Numera är variation och olikhet norm i modereportagen. Men det tycks mig mera som uttryck för individualisering istället för ett avståndstagande från den sexualiserade kvinnoroll där varje kvinna bör sträva efter att bli perfekt istället för att bli sig själv. Det finns fortfarande anorektiskt smala modeller och särskilda uppslag med kläder för "stora kvinnor". Ofta vackra, kvinnliga och trendiga, men presenterade med en underton som ändå markerar avvikelsen mot normen.

Kläder som uttryck för individualitet och egenart speglar en del av den frihetslängtan som kampen för jämställdhet handlar om. Men jämställdhet handlar mindre om kläder och mera om halva lönen, halva hemarbetet, delat ansvar för barnen och frihet från rädsla och våld. Veckotidningarna följer debatten känsligt men har ändå en dubbel attityd till jämställdheten. De står på min sida och försöker samtidigt hävda de traditionella värderingarna. Det är både förvirrande och roligt att läsa dem. För visst läser jag veckotidningar och tycker om det! Det är lite mat, lite kläder och smink, lite hälsa och motion, lite modern design - lättsamt och underhållande. Och moster Berits tidningar duger lika bra som dagens."