Följ med mej vidare!
Följ med mej till dalmaneek.blogspot.com
Och tack för att du brukade komma hit. Lägg gärna in min nya adress som bokmärke och kom tillbaka igen. Vi ses!
Språklig kultur-kullerbytta
Betyg i ettan - skolans folkpartistiska misslyckande
Hon framförde - oavsiktigtligt eller ej - en syn på barns behov och skolans resursfördelning som tyvärr är vanlig i skolan men obegriplig. Barn ska få stöd efter sina behov, säger skollagen, men skolan kontrar med att bara barn med medicinskt motiverade svårigheter får stöd. Många föräldrar kan berätta om svårigheterna att ens nå dit. Med en sådan syn på eleverna och sin egen verksamhet blir det närmast en mekanisk hantering att sätta betyg.
Stämpel i pannan, lille vän, är du duktig? Nähä, inte det, då blir det specialläraren en timme i veckan. Så bekvämt. Så cyniskt. Att folkpartiet inte förväntar sig att en lärare ska se vilka barn som behöver stöd för att lära sig skriva, räkna och läsa i lågstadiet är upprörande. Och givetvis handlar det ytterst inte alls om det. Att skapa studielust och ge verkliga kunskaper är inte temat här. Det handlar om att slå tillbaka de inbrytningar som ändå gjorts i den gamla pluggskolan där barn till akademiker alltid klarade sig och ungar utan pluggvana hemifrån alltid kom därefter.
Mammas pension och Reinfelts skattesänkning
Och idag fick jag en skattesänkning från Reinfelt som gör att jag tjänar ännu mer utan att behöva jobba mer. En helvetes orättvisa. Det finns faktiskt inga andra ord som räcker.
Bättre med ordningsbetyg för skolan än för eleven!
Låt oss reda ut det här. Sedan länge har föräldrar och elever ett samtal om hur eleven sköter sig i skolan. Man får omdömen från alla lärare om hur det går för eleven. Jag har haft barn i grundskolan under 17 år och jag har sett hur utvecklingssamtalen har "förpapprats" - något som också konstaterats i media. Utvecklingssamtalen handlar numera om att gå igenom de protokolls-lika formulär som lärarna i de olika ämnena fyller i. I vår skola kunde man se i pappret åt vilket håll man var på väg åt och det fungerade. Vi såg sedan halvår för halvår att den stora insats vi tillsammans gjorde för att ungarna skulle klara sig undan hotande dåliga resultat gav effekt. Det kunde man tydligt se i papprena. Därför har jag inget emot att man använder skriftliga hjälpmedel i utvecklingssamtalen. Men att överlämna ett betygsliknande papper kan inte alls jämföras med det positiva vi upplevde i samtalet med läraren. Det är inte all skriftlig form som är bra!
Om en unge har fått så stora problem i skoltillvaron att han eller hon skulle bli aktuell för "sänkt ordningsbetyg" så har lärare och skola - liksom hemmet och ungen själv - skyldighet att reda ut och åtgärda problemen. Så fort de dyker upp. Sänkt betyg i ordning riskerar istället att bli ett sätt för skolan att två sina händer. Ta till exempel en mobbare. Man kan ju tycka att det vore rimligt att ge honom eller henne sänkt betyg i ordning. Men varför ska en mobbare få hållas så länge att det kommer på fråga? Det är helt oacceptabelt för ungen ifråga och för kamraterna som utsätts för mobbningen. Betydligt rimligare vore att sänka ordningsbetyget för skolan som låter mobbare hållas!
Det är rimligt att både skolan och eleverna redovisar vilka insatser de gör - och att båda får bekräftelse på sin egen insats i förhållande till uppställda mål. I det ljuset kan man se Göteborgs Stads kvalitetsredovisning för skolan. Betyg i sig är inte ett problem - det kan vara en viktig morot att sträva mot för många elever - som det har fungerat för mina ungar. Problemet med ordningsbetyg, däremot, är att ett politiskt parti hellre vill peka ut ungar som inte sköter sig, än att bidra till ett gemensamt ansvar för situationen i skolan. Folkpartiet vill stjälpa över skulden på individen, i det här fallet eleven, istället för att ta ett gemensamt ansvar. Det behövs en hel by för att uppfostra ett barn, säger man. Folkpartiet verkar tycka att det räcker med en person - den som håller i betygsstämpeln.
Äntligen Mona?
Dödens parad - Europas framtid
Har hört låten tusen gånger på radion utan att den har gjort något djupare intryck. Men videon satte sej direkt. Bandet heter My Chemical Romance och låten Welcome to the Black.
Caterina, Age och Göran om öppenhet och kritik.
-Tycker du att medlemmarna i socialdemokraterna är rädda för att säga vad de tycker? Frågan kom från en journalist på den västsvenska s-tidningen Ny Tid. Hon hade gjort en intervju med Caterina Franceschi om hennes upplevelser av att det är lågt i tak i partiet i Göteborg som hon också pratat om i GP tidigare. Nu skulle det göras en uppföljning. Hur svarar man på en sådan fråga?
- I de föreningar där jag är aktiv upplever jag inte någon hämsko på diskussionen eller att debatten skulle vara hindrad av att medlemmarna inte vågar säga vad de tycker, sade jag. För så är det. Snarare tvärtom, tänkte jag men det sade jag inte. I Kortedala sosseförening har det alltid funnits en öppenhet att kritisera inte bara borgerlig politik utan även vårt partis arbete och politik. Öppenhet är väl en förutsättning för att komma framåt, för att utvecklas, tänkte jag. Och i Kristna Socialdemokrater – Broderskapsrörelsen - är ju själva grundidén att vi söker en annan hållning än moderpartiet i en del för oss avgörande frågor. Kritik mot partiet kan vara viktig i sådana sammanhang. Vi har även en stark tradition av stundtals bitsk diskussion internt som inte minst kommer till uttryck vartannat år när vi har kongress.
En annan som varit kritisk i vårt parti är Göran Johansson. Under valrörelsen var han i media öppet kritisk mot Göran Perssons sätt att leda partiet och den förda politiken. Johansson var inte ensam om att kritisera Persson. Många – både inom partiet och väljare vi mötte – hade samma upplevelse. Dagen efter valet säger Johansson i en intervju i GP att han tycker det funnits för litet utrymme för kritik i partiet.
Journalistens fråga om medlemmarna vågar säga vad de tycker handlar väl mindre om kritik och mera om ifall vi har en öppen kommunikation i partiet. Det spåret är också Age Kalén inne på i sin krönika, placerad bredvid intervjun med Caterina. Han berättar om sin frustration över det förlorade valet och behovet av att renovera partiet, utveckla medlemskapet och möjliggöra för medlemmar att påverka politiken. Age oroar sig för partiets framtid och pekar på många möjligheter att skapa utrymme för växt och utveckling. Olycksbådande citerar han Palme om ”tystnadens konformism” som han tycker breder ut sig och avslutar med ännu ett citat, Erlanders ”lyssna på rörelsen”.
Det går inte an att avfärda varken Görans, Caterinas eller Ages kritik. Poängen är inte att avgöra ifall någon av dem har ”rätt” eller ”fel” i någon sorts objektiv bemärkelse. Poängen är att det finns en känsla av att man ska hålla inne med kritik och det är inte bra. Om vi tar människors upplevelser på allvar så bidrar det till att stärka partiet inför framtiden. Det är inte färre utan flera ögon vi behöver i rörelsen. Inte färre frispråkiga utan flera. Vi såg vad som hände i Folkpartiet där en grupp fick dominera och styra kulturen åt ett håll som numera öppet kritiseras också av folkpartister själva – senast nya LUF-ordföranden Frida Johansson Metso som också intervjuas i NyTid. Hon talar om skifte på ledarposten för att nå öppenhet, demokrati och närhet.
Även i vårt parti diskuterar vi ledarfrågan och demokrati, öppenhet och närhet är goda ledord för ledarskap också i socialdemokraterna. Jag tror att Mona Sahlin kan inspirera partiet till ökad öppenhet och stå för ett mera lyssnande ledarskap. Inte bara Stefan Lövden från IF Metall stöder Mona - på sin blogg ger Åsa Westlund en brinnande motivering. Jag tror Mona kan ge partiet en välbehövlig skjuts framåt i arbetet med att utveckla partiet och vinna valet 2010. För det är bara tillsammans vi kan visa människor att socialdemokratisk politik är bättre än borgerlig, att rättvisa är bättre än orättvisa.
Svensk hockeyklapp till Lukasjenka
Svenska veteraner från Björklöven åker till diktatorn Lukasjenkas egna hockeyturnering Christmas ice hockey tournament, rapporterar ekot. De ska spela med - eller mot - diktatorn själv och tycker inte att det är någon stor grej. De tittar på sporten - inte på något annat, däger de, och tycker att det är utagerat med det. Därigenom visar de sin oerhörda naivitet.
Jag var i Vitryssland för att träffa socialdemokrater och andra demokrater för att lära ut demokrati och parlamentaiska metoder. Vi åkte buss genom Minsk och såg slumområden där vanligt folk bodde, levde och arbetade. Framför parlamentsbyggnaden stod Lenin i ensamt majestät. Ett enda stort nytt hus fanns i stan - en fantastik hockey-arena. Vi fick veta att det hade byggts många sådana runtom i landet. Det var på Lukasjenkas initiativ med det uttalade syftet att skapa en nationell stolthet för att samla landet mot utländsk påverkan och inflytande.
Att ha idrottsutbyte med diktatorer sker hela tiden, säger någon hockey-potentat till ekot. OK, tänker jag och antar att VM och EM och andra erkända tävlingar inte klarat sig genom åren utan Sovjet och andra öststater, till exempel. Men att frivilligt åka till Vitryssland i en veteranserie som initierats av Luka och spela med den honom, den enda kvarvarande diktatorn i Europa, då har man passerat en gräns som är oerhörd. Man har givit legitimitet åt Lukasjenkas makt - inte åt sporten.
Smalband från comhem
Efter att ha använt en hel - EN HEL - dag till att ladda upp bilder för julklappskalendern på Crimson.se blev jag så störtförbannad på comhems så kallade bredband. Efter lite mickel på PTS web fick vi reda på att hastigheten var 480 K. Vi betalar för 24MBit! En timmes supportsamtal hottade upp linan till 6 MBit men fortfarande är det långt kvar till vad vi betalar för. "Det har varit lite instabilt" var den enda förklaringen. Jo, det kan man säga. Nu är ett felsökningsärende öppnat. Suck. Bävar för hur lång tid det kan ta. Läs Johanna Grafs blogg om Kjelle från comhem, så ryser du som jag.
Ny partiledare: Margot, tack!
Regnigare dagar
Klimatförändringarna kommer att betyda många fler regniga dagar som den här. Efter en blöt spårvagnsresa sitter jag på det varma torra tåget till Vänersborg och undrar varför moderaterna inte vågar se och vill göra sina barns bästa. Sist jag satt på kretsloppsnämnden framhöll moderatkvinnan att vi har tagit dåligt vara på erfarenheterna av så kallade solstormar i forskningen om klimatförändringar. Solstormar kommer regelbundet med cirka 20 års mellanrum, varför man lätt kan anta att klimatförändringar isåfall borde uppstå var tjugonde år. Så är inte fallet, som bekant.
Rapporten vi diskuterade redovisade konsekvenserna för Göteborg av de forskningsresultat som hittills är oomtvistade – alltså ett försiktigt tilltaget scenario. Enligt det kommer stora delar av stadskärnan att ligga under vatten om femtio år.
Men moderaterna väljer att blunda för det uppenbara och låter oss andra ta ansvaret. Idag ska alliansen presentera sin klimatpolitik i riksdagen. Jag har inte några som helst förväntningar. Men vad jag inte förstår är hur de ska förklara sig för sina barn. Ska de skylla på oss?
Knappast bergtagen av Bergakungen
Bergakungen höll oss fångna i ett par timmar på söndagkvällen, men det var knappast designen som tog andan ur oss. Snarare var vi förvånade över att den stora foajen var så ytterligt trist och fantasilös. Belysta av ett kallt ljus från ett ljusgrått tak stod vi och undrade. Hur tänkte dom här? Designen finns i restaurangen och baren, i det underdimensionerade caféet, men knappast i foajen. I ett tomt rum så totalt utan uttryck och utan platser att vila ögonen på finns inget att förhålla sej till – bara den grå vilsna tomheten.
Väl på väg in till salongen såg vi en helt annan idé manifesterad. Bergskänslan blev påtaglig i den inre foajéns utformning med ett närmast skulpturalt uttryck i väggarna. Där hittade vi fantasin. Inne i salongen blev vi påminda om varför vi var där. Med hög gradäng och gott om plats för benen var salongen bra redan från början. När väl ljudet drog igång och det visade sig att mobiltelefonerna saknade täckning blev det ännu bättre. På väg ut hamnade vi inte på en trist bakgata utan gick tillbaka in i foajén och förbi baren, där man kunde få en Vodka Martini på mindre än 007 minuter. Fast jag tror att Göteborgskvällen har både coolare och mer välsorterade barer att bjuda på.
Vilken film vi såg? Djävulen bär Prada – en kvinnlig film. En underhållande kvinnlig variant av Trollkarlens lärling - värdigt en premiär i Bergakungens salar. En film om makt i en kvinnlig värld. Bland alla dessa kvinnor med makt fanns förstås inte en enda man. Jo en. En bög. I Hollywood har kvinnor makt bara om det inte går ut över män.
Bullerkänsligare i småhus än lägenhet?
Trodde jag. För hittills har skyddsbarriären bara byggts på den sida där de nybyggda småhusen ligger - ganska långt innanför vägen. Det är lätt att dra slutsatsen att de ömörade nybyggarna har högre röster precis som de har större plånböcker - men jag försöker låta bli det än så länge. Jag väntar ivrigt på att se ifall även de betydligt mer exponerade lägenhetsinnevånarna ska få något skydd på sin sida...
